16. sep
Original bildetekst:
 
Det här är altså Norge
Signert. Fredrik Söderström skriver om at vara ny i Norge: Många likheter, men på flera sett mer annorlunda än jag trodde.

Publisert: 19.jan.2018 10:02
Oppdatert: 19.jan.2018 15:45

Snart överlevt sex månader av min landsflykt, den som tog mig till rätt sida av Mjøsa. Över berg och skog, snöklädda toppar och vacker natur. Jag är inte landsförvisad, har inte rymt från svenska myndigheter. Att jag lämnade tryggheten i Sverige för utmaningar i Norge är ett väl genomtänkt beslut. Även om jag egentligen inte hade en aning vad som väntade.

Men det här är alltså Norge. Vackert, dyrt, vänligt och på flera sätt mer annorlunda än jag trodde. En stolt nation, i avsevärt större utsträckning än grannarna i väst. Vi har många likheter. Två stabila länder i en i övrigt ostabil värld. Många rättigheter, färre skyldigheter. Mat på bordet, Teslan laddad och en hel del människor med någorlunda vett och etikett. Bortskämda barn, uttråkade vuxna. Äldre människor som gärna påstår att det var bättre förr. Unga som inte förstår bättre. Vi andra som bara hänger på. Så är det i Sverige och så verkar det vara i Norge. Men det finns andra saker som skiljer oss åt.

Her er artikkelen på norsk!

Högerregeln är ett norskt problem. Förmodligen inget problem för norrmännen. Men för en svensk är den annorlunda och tydlig. Sverige har också högerregeln, men vi har även väjningsplikt och godtyckliga regler, vilket gör min bilkörning betydligt mer spännande än tidigare. En biltur genom centrala delar av Hamar är utmaning. När jag en gång i tiden tog mitt körkort hade jag en körskollärare som pratade om respekt, omdöme och listighet. Den främsta lärdomen var att störst går först, men se upp för dyra bilar. Nu sätts jag på prov dagligen. Under min första tid här var jag glatt överraskad att så många människor blinkade och tutade till nya tränaren, nu förstår jag varför.

Vi förundras även över hastigheterna, eller rättare sagt bristen på fart. Ni har förmodligen full koll på varför, men vi svenskar är betydligt större ögontjänare. Där kamerorna finns, där uppträder vi som laglydiga medborgare, men där emellan, då påminner vi om Petter Solberg. Just detta blev ett problem inledningsvis för mig, när jag pendlade till jobbet. Mellan Elverum och Trysil finns en kamera som mäter snitthastigheten. Sådana finns inte i Sverige. Nu kan ni själva dra en slutsats. Under några dagar levde jag i tron att det i bästa fall kunde bli fotboja. Men, jag lever ännu i frihet, jag klarade mig.

Maten är en betydligt större omställning än jag väntat mig. Här är kulturkrocken stor. På de allra flesta platser i Sverige finns ett på gränsen till groteskt utbud av luncher. I stort sett varenda restaurang erbjuder dagens lunch, ofta buffé och inte sällan med tillhörande dessertbord. En stor anledning till allt större svenskar. Här finns mer eller mindre ingenting. En framgångsrik idrottsnation, där ingen, eller väldigt få, äter riktig lunch. Nu har vi till vår stora lycka funnit några ställen där vi trots allt kan äta oss mätta. Inte på smörgås, utan på varm och vällagad mat. Ni får gärna äta pinnekjøtt, rakfisk och gammelost till middag, men dags att införa riktig lunch. När jag på restaurang ödmjukt försökte beställa mat på norska svarade servitören: -Snälla, ta det där på svenska så förstår jag och du äter bättre.

Språket är och har varit en viss utmaning. Först och främst, ett vackert språk. En varm klang, ett bekymmersfritt tonläge. Även en olycklig visa av Finn Kalvik är ljuv musik på flera sätt. Men samtidigt ett språk inte alldeles enkelt att förstå. Det blir allt lättare, men fortfarande händer att jag skrattar generat eller skakar på huvudet, och hoppas att min reaktion var korrekt. Upplever att jag har relativt lätt att förstå människor från den här delen av landet. Men visst, leta fram en pensionerad taxichaufför från skogarna utanför Løten och det spricker direkt.

Dialekterna är fascinerande. På hotellet i Stavanger var det mer eller mindre omöjligt att försöka samtala med receptionisten över telefon. Min fråga gällde möjligheterna till en kopp kaffe, men med alla missförstånd kunde jag lika gärna bokat en weekendresa till Hardangervidda. Men det är trots allt en rätt skön känsla att alltid kunna backa undan och säga, tyvärr men jag är svensk, jag förstår inte det där. Inte minst på gator och torg. Annars hade jag förmodligen haft sju telefonabonnemang, köpt ny bil och varit medlem i ett antal märkliga organisationer.

Även om svenskar och norrmän gärna bråkar som syskon, är vi egentligen djupt tacksamma att ni låter oss vara här. Ni får äta vad ni vill, köra bäst ni kan, prata ert språk. Här är det ni som bestämmer. Vi tar oftast jobben ni inte vill ha, vi släpar med oss falukorv, snus, knäckebröd och andra delikatesser. Där hemma pratar vi om era lusekoftor och lustiga namn, men när vi är här försöker vi faktiskt bete oss som folk, åtminstone så länge ni ser på.

År 1567 var det förvisso svenskarna som ödelade domkyrkan i Hamar. Förhoppningsvis ingen jag känner. Men om ingen gjort det förut, så ber jag om ursäkt här och nu. Lovar att uppföra oss bättre den här gången, tack för att ni tar hand om oss. Ärligt talat tror jag faktiskt att vi tycker om varandra.

 
Siste nytt fra nyheter
Sjefredaktør:Carsten Bleness »
Nyhetsredaktør:John Arne Holmlund »
Digitalredaktør:Anne Ekornholmen »
Sportsredaktør:Rune Steen Hansen »
Kulturredaktør:Geir Vestad »

Kundeservice/abonnement:abo@h-a.no
HA arbeider etter Vær Varsom-plakatens regler for god presseskikk. HA har ikke ansvar for innhold på eksterne nettsider som det lenkes til.
 
HA bruker informasjonskapsler. Les mer om informasjonskapsler her, og vår personvernerklæring her. Les mer om vilkår og samtykke