Hesaplı Krediler Hızlı Krediler
hacklink
buy instagram followers
21. sep
 
Diktet «Bänken»
Signert. Fredrik Söderström skriver om foreldre og barn: Alle barn - gjør det dere føler er riktig!

Publisert: 27.des.2018 15:23
Oppdatert: 28.des.2018 10:24

For meg, som lever med eliteidretten, er det befriende nå og da å følge ungdommene som trener og spiller - å smyge seg opp på tribunen, sette seg ned litt avsides og se de der genuine følelsene hos barna. Glede, illskhet, lykke og frustrasjon. Stoltheten når det går bra, fortvilelsen når de møter motgang. Noen titter på treneren, andre på hverandre, og noen på mamma som sitter på tribunen. Det finnes også drømmer, forventninger og krav. Ikke alltid hos barna, mer hos foreldrene.

Jeg er en ihuga talsmann for idrettens grunnleggende verdier som en viktig del av samfunnet. Et miljø der alle skal ha samme verdi, uansett bakgrunn og forutsetninger. Den skal ikke lure oss inn i ulykke. Den holder oss borte fra det. Den skal gi oss muligheter til å vokse, ikke å bli mindre. Jeg tror også på eliteidretten, for den som vil gi den verdenen en sjanse. Men det er et valg, ikke noe noen annen skal bestemme. I bunn og grunn handler alt om mulighetene, å kjenne delaktighet og ansvar - og sammen med andre oppleve alle idrettens følelser.

Men jeg vet også at ungdomsidretten har sine utfordringer, og det gjelder framfor alt de voksne. Det fantes problemer også før i tiden, selv om det så litt annerledes ut da. Men det har utvilsomt forandret seg, sannsynligvis i takt med omverdenens utvikling. Kravene er høye, forventningene store. Visse idretter krever gode økonomiske forutsetninger, andre krever tid. Ungdomsledere skal ikke bare utdanne og utvikle, de skal også fostre opp på flere måter. Alt for ofte hører jeg folk fortelle om foreldre som overskrider alle grenser. Barna er ofte kloke nok til å forstå sine styrker og begrensninger, ting foreldrene ikke makter å innse.

Jeg har selvt vokst opp i en idrettsfamilie, med fantastiske foreldre, som i stor del har preget mitt liv. Med en suksessrik hockeyspiller til far følger naturligvis forventninger, mest av alt fra alle de rundt. For min del var det sjelden et problem, men nå som jeg er blitt eldre har jeg ofte reflektert over hvordan det har påvirket meg. Vi blir alle sammenlignet med våre foreldre, men på ulike måter. For mange herrens år siden fikk jeg et dikt av min pappa. Det het «Bänken». Han hadde i sin tid fått det fra en av Sveriges fremste idrettsledere (i håndball). Hvem som har skrevet diktet er ukjent, men det er antakelig en klok forelder eller barn. Det ene gir det andre. Hver gang jeg leser diktet, får jeg en merkelig følelse i brystet. Det minner oss på respekten og støtten hver unge er verdt og fortjener, og er en bekreftelse på at reisen delvis er målet.

Det gjorde ont när jag förstod att jag skulle få sitta kvar på bänken en match till. Men jag förstår nu att du led ännu mer. Det gjorde ont när vi fick ta emot medaljerna och även jag blev hyllad som segrare. Men jag förstår nu att jag inte såg till dig, bara för att du inte ville visa mig dina tårar.

Det gjorde ont att åka hem i en buss full av segeryra med ett svart hål i bröstet. Men jag fattar först nu hur mycket det betydde att du satt tyst tillsammans med mig. Det gjorde ont när vi kom hem och folk frågade hur många mål jag hade gjort. Men det kändes underbart när du ryckte in och pratade bort dem. Det gjorde ont när du tog med mig och vi talade ut med ledarna. Men det var skönt att känna att du stod på min sida.

Det var svårt att besluta sig, men det var skönt när du som älskar idrott ändå bara sa; tänk noga igenom vad du vill göra istället, så ska jag hjälpa dig.

Det var svårt att leta sig fram på nya vägar. Men det kändes aldrig jobbigt, för du fanns där hela tiden. Jag vet att du ville att jag skulle bli det du kunde blivit, jag vet att du drömde om att en dag se mig spela i a-lagets dräkt.

Jag vet att du haft dåligt samvete för idrottsintresset som du tror att du tvingade på mig. Men så var det inte, pappa. Jag blev aldrig någon bra spelare, men jag lärde mig mycket annat. Många av spelarna i laget är fortfarande mina bästa vänner, fast jag inte längre spelar. Jag fick uppleva hur jag hela tiden blev bättre, fast jag aldrig blev nog bra. Men att inte platsa i ett lag kan vara katastrof om det inte finns något mer. Jag hade dig som ledde mig vidare till nya intressen. Som hela tiden förklarade och uppmuntrade.

När du nu öppnar din 70-årspresent så förstår du kanske varför du får mina skridskor från 1993. De har aldrig gjort särskilt många mål, men de har hundratals gånger knutits av en underbar pappa. Jag vill på det här sättet visa att all den tid du tillbringade tillsammans med mig på träning och matcher inte var förgäves.

Du gav mig ett intresse som fostrade mig och du hjälpte mig vidare den dagen det tog slut. Tack pappa, för att du alltid fanns och för att du fortfarande finns.

”Din son på bänken”

Så la oss konstatere en sak: Mange av dere foreldre gjør en fantastisk innsats for barna, idretten og samfunnet. Fortsett med det. Alle dere barn - gjør det dere føler er riktig! Akkurat det skal ingen andre styre. Vil du satse på idretten, så gjør det! Vil du gå videre med noe annet, så gjør det! Uansett hvilket valg du gjør, og når du gjør det, skal alle rundt deg stå bak deg og støtte deg.

 
Siste nytt fra nyheter
Sjefredaktør:Carsten Bleness »
Nyhetsredaktør:John Arne Holmlund »
Digitalredaktør:Anne Ekornholmen »
Sportsredaktør:Rune Steen Hansen »
Kulturredaktør:Geir Vestad »

Kundeservice/abonnement:abo@h-a.no
HA arbeider etter Vær Varsom-plakatens regler for god presseskikk. HA har ikke ansvar for innhold på eksterne nettsider som det lenkes til.
 
HA bruker informasjonskapsler. Les mer om informasjonskapsler her, og vår personvernerklæring her. Les mer om vilkår og samtykke